Konstpaus.

Älskar dig.

Jag hatar att det är så här. Du verkar så ledsen. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det ord nog? Jag vill bara hjälpa, du är ju min vän. Jag ser att du inte trivs, men med vad vet jag inte. Du säger att allt är ok men jag tror dig inte. Jag ser det på dig, någonting är fel. Förr andades din blotta närvaro glädje, trygghet och pondus. Nu är någonting fel. Vad är det som har hänt? Jag vill hjälpa, låt mig hjälpa! Jag hatar att känna mig maktlös. Jag vill bara hjälpa, du är ju min vän. Allvaret i dina ögon försöker säga något. Det ser jag, det vet jag. Men hur ska jag kunna tyda. Snälla , ge mig chansen att göra min plikt som vän. Jag ser ju att du lider.
Allvaret i dina ögon är klumpen i min mage.

Älskar dig.

Två matskedar ångest och en näve dåligt samvete, Voilá!

Jag kan inte plugga hemma. Även om jag vill så går det inte. Hjärnverksamheten står still och jag hittar ingen inspiration alls. Hemma duger jag inte till mer än tv-tittande och porrsurfande. Hemma är jag den där bleka, slöa, menlösa lilla skit som jag inte vill vara. Hemma ska man ju känna sig just hemma. Mitt hem borde vara min borg där jag är kung och inte en lite narr som är en parodi av sig själv. Ett ställe där jag är stolt och där jag kan vara den jag vill vara. Helt utan ansträngningar. Jag har nog inte hittat mitt hem än, jag har bara bott.

Jag har märkt att jag fungerar och pluggar som bäst på pendeltåget. Eller tåg överhuvudtaget. Det är konstigt för det är oftast trångt, högljutt och allmänt obekvämt på tåg. Men det är just där som jag fungerar som bäst. Där fastnar saker i minnet och där kommer jag på lösningar på problem jag inte ens visste att jag hade. Det blir 30 minuter intensiv kvalitetstid med min hjärna, kvalitetstid som jag inte hittat någon annanstans. Än.

Sitter på Skolan nu och här fungerar jag i alla fall bättre än hemma. Problemet är att jag känner mig nöjd med att bara vara här, på en lördag, så det blir inte så mycket gjort ändå. Jag behöver inte kämpa för att stilla mitt dåliga samvete. Samvetet blev rent samma sekund som jag bestämde mig för att åka hit idag. Det är ju trots allt lördag. Så nu sitter jag här och slösurfar och känner mig duktig för absolut ingenting.Det är endast under min jakt för att stilla mitt dåliga samvete som jag får någonting gjort. Är samvetet rent glider jag bara runt och är schablonbilden av en slacker, och ingenting blir gjort. Tills ångesten och samvetet börjar bråka. Det känns konstigt att vara så beroende av ett dåligt samvete och ett tjockt lager ångest. Jag är dum i huvudet.

Real world tellus.

Där ute finns den riktiga världen, men den känns allt för stor att ta till sig. Det är i den lilla världen jag lever och verkar. Det är här jag vågar och det är här jag känner. Men jag hoppas att jag kommer kunna ta till mig den stora,riktiga världen tids nog. Kan jag det finns det så många fler möjligheter. Jag jämställer möjligheter med hopp, och hopp är någonting jag verkligen behöver. Verkligen.

Slöfuck.

Jag fick flera erbjudanden om att gå ut på krogen igår. Jag tackade nej och stannade hemma. Jag var väldigt sugen, men stannade hemma med vetskapen om att min pluggförmåga får ett rått och djupt knivhugg för varje öl jag dricker kvällen innan. Inte bara ett vanligt knivhugg utan ett sånt där möscha in, glafsa runt och vrid om-hugg. Den lider och dör och jag blir apatisk. Och idag var den stora pluggardagen. Eller iallafall måste-pluggadagen.
Det tär på en, att stanna hemma alltså. Framförallt när man egentligen vill gå ut och när man vet att polarna är ute på galej och har kul. Kände mig dock lite duktig över min prioritering, och det händer inte ofta. Drack mineralvatten och åt knäckemacka med gammal julskinka på medan jag såg Guds stad på dvd för kanske 5:e gången. Somnade tidigt och vaknade tidigt, utsövd. Tänkte på en gång att idag ska jag vara så där duktigt produktiv. Jag kände mig nöjd med att bara ha tänkt den tanken, så jag låg och drog mig i ett tag. Timmarna gick och vid 13-snåret fick vi oväntat besök. Det var två av Fars systrar. Snabbdusch, på med luktagott och fram med den falska charmen. Fikade och skrattade artigt. Ena systern och Far började en livlig diskussion om mina studier, den ena för och den andra mot mitt val av studieinriktning. Min Far är, ja låt mig kalla det speciell, att föra en diskussion med. Blev lite irriterad först, mind your own...men skrattade lite för mig själv istället. Kanske vill dem bara väl eller så är dem bara smått patetiska. Jag ursäktade mig, log och kramades hejdå, och gick ut på en promenad över ängarna och runt en liten "Ö" en bit från mitt hus. Jag gick och tänkte på hur mycket jag minsann skulle plugga sen, när jag kommit hem. Sen tänkte jag mest på henne och att det skulle vara läskigt att möta en stor jävla älg mitt på gångstigen. Tog långvägen förbi Centrum och stötte på ett par bekanta ansikten. Snicksnack, hej det var länge sen och sen raka vägen hem. Snart skulle det pluggas! Kommer hem och möts av en gudomligt god doft, Far hade börjat med maten. Det blir ju perfekt, tänkte jag. Käka, sen hårdplugg, total fokusering på det som måste göras. Men först lite Simpson, slösurf och Brant Bjork. En hel och en halv timme senare var maten klar, det smakade lika bra som det luktade. Åt för 3 personer, fylld till bristningsgränsen, typ ordagrannt. Blev väldigt deggig och tänkte att en liten powernap skulle vara bra innan jag började plugga. 20 minuter blir nog lagom. Blev väckt av Mor tre timmar senare. Grannarna var inbjudna på fika. Tydligen öppethus idag. Masade mig ner och såg att vår granne Schweizarn var här. Han hade med sig bananasplitt, ingen fejkgrej med lite glass och chockladsås utan riktig bananasplitt. Det har jag inte ätit sen jag var liten knodd. Min mage har tydligen en rätt stor svit reserverad endast för goda efterrätter för jag fick plats med osunt stora mängder onyttigheter. Efter det en 4:a wirre, in curtisy of Bäckström Sr. Lite vila nu bara, sen jävlar. Sen jävlar vad då? Klockan är nu fem i elva och jag har inte pluggat ett skit. Mätt och nöjd men endock så ångestfylld. Jag lyckas alltid lura mig själv. Det blir inget gjort om det inte är under pistolhot. Jag hade verkligen behövt plugga idag. Fan, jag hade ju lika gärna kunna gått ut och haft skoj igår. Men om man ska se det på den ljusa sidan så är jag iallafall utvilad och pigg tills imorgon. Då jävlar.....

Pass.

Skriver fortfarande 2005 på schemalapparna på jobbet. Det är 2006 nu, get used to it.

Ni vet när man lekte kull när man var liten, när man blev jagad av någon som man visste var snabbare och därmed skulle kulla en? Då skrek man PASS! och man blev okullbar. För stunden i alla fall. Jag har precis klättrat upp på hustaken och skrikit pass jävligt högt. Jag har flyttat hem till mor och far. Det är mitt pass. Pappa lagar min mat och Mamma tvättar min tvätt. Från "vuxen" till barn på bara en bilfärd med sorliga tillhörigheter. Men, det är bara för stunden för jag hoppas att jag inte fastnar här allt för länge. Det kan vara skönt ett tag men sedan blir det bara patetiskt. Dessutom är det väl dags för mig att bli vuxen på riktigt snart. På måndag är det jag som börjar jakten på en egen lägenhet. På Måndag.