Kemal.

Här är ett filmklipp tillägnat den store Kemal!

Klicka här.

Och här ett som bara är jävligt kul.

Klicka Här.

kolla även in Nr 10 på den där listan, helt san(d)slöst! hihi.

Känner du igen den där känslan
Den där känslan som säger bort
Känner du igen den där känslan
Den där känslan som säger hem
Vart ska jag?

Om man bara kunde få svar
Svar som är självklara
Enkla och smidiga
Självklara.

Blodpudding.

Jag har under kanske en veckas tid gått och suktat efter blodpudding. En underskattad maträtt helt klart. Blodpudding och lingonsylt, en härlig kulinarisk resa. Så idag, efter att jag och två klasskamrater vart på café String på söder och pluggat vetenskapsteori, så slog jag till. Här skulle det käkas blodpudding!

Men jag har märkt att jag är en av Sveriges kanske uslaste kockar. Vad jag än ska göra ringer jag till antingen Eloff eller farsgubben och rådfrågar. Hur länge, hur mycket, hur då, det brinner vad ska jag göra, det smakar skit hur blir det gott, hur varmt och så vidare.

Men nu handlade det om att fixa till lite blodpudding, hur svårt kan det vara? Jag lyckades i allafall tillaga en nästan oätlig portion blodpudding. Skivorna var i två tjocklekar, jättetjocka och pluttinuttiminismala. Det jättetjocka skivorna smakade kakdeg och de pluttinuttiminismala blev sönderbrända. Klicken med lingonsylt blev dock i stort sätt perfekt. Men mjölken hade gått ur datum så den smakade surt. Jag måste nog gå någon slags matlagningskurs. Och jag borde ha lyssnat på snormonstret till hemkunskapslärare på högstadiet. Eller... 500 116 16 - "pizzeria Oden, schallå?"

I had a dream....

Jag drömde en oerhört obehaglig dröm härom natten. Jag blev kidnappad och bortförd av ett gäng elakingar. De uppgav inget speciellt skäl till det förutom att de verkligen ville mig illa. De tog mig till någon avlägsen plats och satte mig bunden på en stol. Gänget av elakingar, som var kanske 10 stycken, diskuterade fram och tillbaka olika sätt att tortera mig på. Mardrömmar har jag haft förut men den här tog verkligen priset, det var riktigt obehagligt men någonstans förstod jag att det bara var en dröm och jag slet för att vakna men det gick inte. Jag fick panik när de i kanske två timmar gick igenom olika tortyrmetoder de skulle använda sig av. De började bråka internt inom gruppen för de kunde inte komma överens om hur de skulle gå tillväga. Jag försöker igen att ta reda på varför de gjorde så här, jag hade väl inte gjort dem någonting och mig veterligen har jag ingen rik farsa eller dylikt som de skulle kunna pressa på pengar. En person, som verkade vara ledaren, gick fram till mig och skrattade fram att de gjorde så här bara för att de njöt av det. Nu ville jag verkligen vakna. Drömmar ska liksom inte vara så här jobbiga. Till slut enades gänget om att de inte bara skulle tortera mig utan även ta slut på mitt liv. De skrattade och verkade riktigt nöjda med vilken metod de kommit fram till. De skulle skära halsen av mig, med A4-papper. De tog fram en helt ny bunt med papper, tog av plasten runt och bad mig välja ett. När jag inte kunde bestämma mig så sa de att det inte spelade så stor roll vilket jag valde för de skulle troligtvis behöva använda allihop för att jag skulle avlida. Nu ville jag verkligen vakna, på en gång. En av killarna spände mitt huvud bakåt så att min hals blottades. Ledaren i gänget tog ett papper och började sakta dra det fram och tillbaks över min hals. Den känslan önskar jag inte min värsta fiende. Han ökade takten och började nu frenetiskt såga min hals med pappret. Han avverkade papper efter papper och jag såg på de pappren han kastade att de var alldeles röda av blod. Det ville aldrig ta slut. Jag kände hur huden på halsen gav med sig och nu var de i full färd att hälsa på mitt adamsäpple. Nu trodde jag det var kört, mitt liv var slut. Bye, bye malt, gäst och humle. Inga fler bajenmatcher och inga fler sköna helger med polarna. Det var kört, mitt liv var slut. Men då ringde väckarklockan och mitt livs jobbigaste natt var över. Jag resta mig upp så fort jag bara kunde, jag var tvungen att känna att jag levde. Var helt slut i både kropp och själ. Det tog ett par minuter innan jag faktiskt förstod vad som hade hänt. I just had a dream...

Är det det här som kallas harmoni?

Det är konstigt hur man fungerar ibland. Sitter i en datasal på skolan med Asal och surfar runt på diverse strunt. Jag har gjort en skolrelaterad uppgift i allafall men den blev klar för en bra stund sen. Nu sitter jag bara här och känner mig duktig för att jag är i skolan, trots att jag inte gör ett skit. Det är konstigt, för ibland kan man ta på sig halva Europas skrivuppgifter och göra klart dem och ändå känna sig moloken över att man inte gör tillräckligt. Nu räcker det med att jag faktiskt befinner mig i skolans lokaler för att stilla mitt samvete. Skön känsla, tänk om det kunde vara så här jämt.

För övrigt borde Åke Green få smisk på stjärten för att han är så imbecill och min mamma lite mer uppskattning av mig för att hon är så godhjärtad och snäll.

Lyckosten ett lyckokast?

Min Kombo, som också heter Jimmy, är någon slags pokersavant. Jimmy har på ca tre veckor vunnit 40.000 (fyrtio tusen) på internetpoker. Igår natt satt han på fyllan och spelade in 7.500 på några timmar. När jag kom hem från jobbet nyss möttes jag av en glad Jimmy som precis vunnit 2000 spänn. Nu är han och hämtar en kebabtallrik på Oden. "Man måste ju fira lite" som han uttryckte det. Jag är, förutom glad för hans skull, väldigt avundsjuk. Jävligt avundsjuk. Fyrtio tusen kronor är pengar jag skulle behöva. För dem pengarna skulle jag kunna köpa 2105 stycken pilser på Kelly's´, 2500 dosor Granit, 40 par schyssta jeans eller något annat väsentligt. Jimmy har satt in dem på sin sparfond. Så tråkigt...så rätt. Jag är aldrig så där duktig. Livet ska levas nu inte sen liksom. Fast jag skulle nog tjäna på att tänka lite framåt ibland, men va fan.
För några veckor sen fick Jimmy en present av en gammal tant på jobbet. En sten som hon sa var en lyckosten. Nu är Jimmy Fyrtio tusen kronor rikare. Jag kanske ska fråga tanten om jag också kan få en lyckosten...

Helgens bravader.

Det har vart en lugn och kul helg. Fredagen blev jätte konstig. Jag och Nathalie bakade Lussebullar hela kvällen. Jag avbildade Hitler, han blev jätte söt med russin som fick forma hans sköna lugg och mustasch. Sen blev det mest omogna saker som tuttar och rumpor. Och en gris. Gott blev det i alla fall.

Igår var jag och såg Dozer på H62 vid mariatorget. Jag åkte direkt från jobbet och kände inte alls för att vistas bland folk. Jag ville egentligen bara ligga hemma och pilla mig i naveln och titta på TV men jag är glad att jag åkte, det var trevligt och Dozer var bra. Drack 2 öl sen åkte jag hem. Det är inte alls likt mig, men det var bra för idag har det vart en lång dag...

Kolla in det här klippet: http://www.dumpalink.com/media/1125145461
Sjukk jävla clown!

Oh my gosh.

Fick tillbaks min tenta idag. Helt sjukt, jag hade alla rätt. Alla jävla rätt. Så nöjd, så nöjd..

Nästa stopp: Livet.

Nu börjar verkligheten igen. Från mitt sköna mini-höstlov till tidiga mornar, försenade tåg, sista minutenplugg, tidsbrist, CSN-krångel, shitvadmycketjagmåsteläsa-sjukan, jobb, och jobbiga föreläsare. Men jag vägrar vara så där negativ som jag kan vara ibland. Fan, massor av skoj väntar runt hörnet. Club Sky Valley, Royal League, Dozer, Abramis & Mustasch t.e.x.

Senap. Kul ord.

Slogan.

"Jimmy Bäckström it's a kind of magic."

Det är min slogan. I allafall enligt www.sloganizer.net , och dem har rätt.

Kors i taket...

Jag har precis varit och tränat på gym. Det är synnerligt konstigt, för jag har alltid vart så anti man bara kan vara mot gym-aktiviteter. Men min vänn Patrik lyckades efter många övertalningsförsök att dra med mig dit. Skälen till att jag vart så ointresserad av att träna på gym är flera, att jag är en slö jävel är ett. Men jag måste erkänna att ett av skälen varit min "scenskräck". Jag har alltid trott att min lilla påse med självförtroende skulle ta slut om jag skulle försöka mäta mig med alla anabolabiffar ett gym drar till sig. Men när jag nu väl var på gymmet så kände jag inte av någonting av det där. Snarare tvärt om. Det kändes som om jag förde in lite männsklighet innanför murarna på BelgianBlue-fortet. Jag är som folk är mest, slö, likblek, har gäddhänget dallrandes under armarna, och en vilja av....mjukglass. Anabolabiffarna tittade på mig när jag lyfte mina tändsticksaskar till vikter och skrattade. Det gjorde dem säkert inte alls, de brydde sig säkert inte ett skit om vad jag sysslade med, men det kändes så. Det viktiga är att min påse med självförtroende inte tappat i innehåll. Jag har övervunnit min scenskräck. Det beror nog mest på att jag fick sista ordet. " I eat pieces of biff's like you for dinner, Punk!"

"Just idag är jag...."

Tentan är klart, ångesten över mitt kopiösa supande på tentafesten är nästan borta och helgens Halloweenfest var ofantligt rolig. Nu känns det som det ska.