Gott nytt år!

Önskar er alla ett fantastiskt 2006!

Bäckström Deluxe. (Version 2.0)

Julen är äntligen över. Det har vart ok, lite bättre än väntat. Jag fick en halsduk som var fin.

Annars har julen gått i alkoholens tecken. Känner mig riktigt sliten, det har vart nån typ av fest varje dag sen julafton. Självömkan och ångesten ligger som ett täcke över mig. Nyårsafton, sen måste jag ta det lungt ett tag. Måste börja fokusera på skolan och allt viktigt igen. Är så innerligt trött på att vara bakis. Jag blir så oerhört bakis. Och jobbet sen, den svaga punkten i mitt liv, har tagit sjukt stor plats under denna julledighet också. Jobbade julafton, juldagen, annandagen och alla andra jävla dagar. Och nyårsafton. Och Nyårsdagen. Ska försöka att jobba mindre under år 2006. Det blir nog mitt nyårslöfte. Och att kröka mindre, röka mindre, äta bättre, må bättre och vara bättre. Under 2006 ska ni få se en deluxeversion av Bäckström. En version som dansar och är glad, nykter och social.

Snygg ska jag vara också. Jävligt snygg.

Jag ska göra mycket saker. Det blir så lätt att man kommer in i en helt värdo cirkel som består av sova,skola, tv och jobb. Under 2006 ska jag gå på fler konserter, gå på mer matcher, vardagshänga mer med polarna och fika mer. Jag fikar alldeles för sällan. Jag ska tjata med mig polarna på fika. Det är bra att fika. Sitta i timmar och snacka skit, Lösa världskriser och gnälla. Fika är helt klart underskattat.
Sen ska jag skaffa mig en ny lya, fixa körkort och resa någonstans. Lyssna på mer musik, visa mer uppskattning gentemot mina homies och sjunga karaoeke på en sunkig pub.

Fan vad bra år 2006 kommer bli, fattar´u?

Something only we know.

Massor av dagar har gått sen jag skrev här sist. Men jag har haft fullt upp. Åkt fast i en kortkontroll på pendeltåget, börjat smida flyttplaner, träffat en söt tös, fått antagningsbesked för nästa års plugg och fått 900 kilo julångest över mig, bland annat.

Julångesten är värst. Och sämst. När jag var liten tyckte jag julen var kul, som nästan alla andra snorisar. Men nu känns det mest som en jobbigt påtvingad familjeträff där alla ska vara glada och tacksamma. Men det blir ju vad man gör det till. Tänkte sporta kostym på julafton, jag gillar att bära kostym. Då känner jag mig stilig och nästan lite vuxen. På ett bra sätt. Efter middag och eventuell julklappsöppning blir det väl utgång som det blivit de senaste åren. I år är dock det stora problemet det här med julklappar. Jag glömde liksom bort att man borde köpa julklappar för lönen som kom i slutet av november. Dem försvann som vanligt innan den nya månadens dagar nått tvåsiffrigt. Hoppas på att kunna låna lite pengar av kombon, annars blir det till att leka speedy gonzalez och göra alla inköp på fredag innan kl 14 då jag börja jobba. Jobbar förövrigt hela julhelgen, och nyårshelgen. Jävligt inspirerande.

Bäst är det med tösen, men det håller jag för mig själv, än så länge.

Pratade med en bekant på skolan idag. Vi snackade om hur lätt hänt det är att det gamla kompisgänget splittras när man kommer upp i "vuxen" ålder. Han hade bara sporadisk kontakt med sina barndomsvänner. Han tyckte det var tråkigt och synd. Dem hade glidit isär. Om det inte berodde på att de faktiskt inte hade så mycket mer gemensamt än att de växt upp i samma område så var det för att de helt enkelt bodde i olika delar av landet nuförtiden. Mitt kompisgäng, kanske världens bästa, är numera utspritt med ganska långa avstånd emellan oss. Och alla har inte samma intressen. Men trots det har vi lyckats hålla kompisgänget samlat. Jag tror verkligen vi kommer att vara samlade livet ut, och det kan inte vara speciellt vanligt. Att folk inte kommer hänga varje dag när de har hus, lån och amorteringar att tänka på fattar väl vem som helst, men jag är övertygad om att jag och mina barndomskompisar kommer träffas hyffsat frekvent. Vi är lite som kompisgängens A-Team, hårda men rättvisa. Eller kanske som A-teens, snygga och dansanta. Haha. Bra är vi , eller ni i allafall. Fan vad jag älskar er!

Jag vill ha ett tack.

Med the Streets "Dry your eyes" i mp3-spelaren gick jag igår från campus ner till pendeln. Den jobbigt långa rulltrappan var i vanlig ordning ur funktion. Folk runtomkring väser och suckar. Bara att börja traska. På väg ner för trappan hör jag hur "happy birthday" spelas av blåsintrument-musikern som alltid står där. Hans polare och kompanjon som alltid brukar vara där var inte med. Kanske var han sjuk, kanske var han bara på toaletten. Dom ser alltid så glada ut. Hälsar alltid glatt och ger en den där för dom så karaktäristiska blinkningen med ögat. Den ena killen är lite rund av sig och saknar ett par tänder. Det var han som stod där igår, ensam, spelandes happy birthday.
De här männen utgör ett skönt inslag i vardagen. Man blir glad när man ser dem. Dom är inte alls så påflugna som vissa av pendeltågsmusikanterna kan vara.

Stoppade ner handen i fickan och hittade en tjuga. Ett litet och kanske betydelselöst bidrag, men ändå.
- Varse´go, här har´u, sa jag och la tjugan i hans pengabytta.
Jag förväntade mig ett tack. Han sa inget utan lyfte bort blicken och fortsatte spela. Jag fortsatte gå. Jag förväntade mig ett tack. Kanske, tänkte jag, det beror på stoltheten. Han vill nog säga tack egentligen. Det kanske är svårt att behöva säga tack till en liten skit som mig. Och vem är jag att kräva ett tack? Han levererar musik och jag ger han en tjuga, done deal liksom.
Plötsligt knackar han på min axel. Han frågar, på knackig engelska, efter cigg. Klart han ska ha en cigg. När han fått en cigarett förväntar jag mig ett tack. Igen. Han säger inget. Han ber om en till, vilket han också får. Nu då? Tack? Nehepp. Nu har jag bråttom till tåget så jag vänder på klacken och går.
Jag undrar varför jag inte får ett tack. Varför bryr jag mig egentligen? Jag har inte en aning, men jag ska ge han några spänn till idag. Bara för att. Han var inte där när jag kom till skolan tidigt i morse men han har nog bara sovmorgon. Hoppas hans polare är med idag.

R.I.P - Micke "Svullo" Dubois.

Jag blev väckt ur min bakfylledvala av att Eloff. Han ringer och säger att "Svullo" tagit livet av sig själv. Hängt sig hade han. Jag trodde han skämtade. Sen förstod jag.Min första tanke: Vilken dålig jävla ursäkt till människa tar livet av sig och lämner 4 barn efter sig? Fegt, själviskt och fullkomligt idiotiskt. Fan!

Följer man dagspressen så nås man av sådanna här nyheter varjer dag. Väldigt sällan bryr jag mig. Väldigt sällan känner jag. Tyvärr kanske, men så är det.Men nu känner jag mig av någon anledning uppriktigt ledsen. Det har inte med faktumet att jag och "svullo" faktisk är avlägsna släktingar att göra. Min bild av svullo har varit att han vart en sjuk karaktär på scen, men samtidigt en kärleksfull familjefader på sin fritid. En svensk som är osvensk. Såg honom på kanal 5's "Roomservice" för inte allt för länge sedan. Han verkade så bra på alla sätt och vis. Kanske är det därför jag känner mig ledsen. Dessutom hade vi en fisk i klassrummet när jag gick i 4:an som hette Svullo. En sån där svart guldfisk med utåtstånde ögon.

Andra tanken som slog mig, efter att ha läst tidningarna, var att fan!... Han hade sökt hjälp på psykiatrin. Blivit hemskickad efter fem dagar. Precis likadant som de galningar som under året gått bärsark på diverse människor. Det skulle kunna undvikas. Satsa pengarna på rätt sak. Fan!

Nu kommer dubbelmoralen. Jag har en grogg som väntar. Skriva vidare här och utveckla min ståndpunkt om regeringens dåliga politik eller kröka mig själv i fördärvet?

Valet är oroväckande enkelt. Man orkar ju inte. Inte utan att göra sig till.
Vi ses i nagiala....