Jimbac

Precis hemma från Wahlters 20årskalas, lite sådär småfull och allmänt kär som man blir, ni vet, jag vet att ni vet, när man druckit lite- man hör en bra låt och det ända man önskar är att hon vore här just nu. Man önskar att man kunde dra fingrarna genom håret på henne, bara hålla om, känna huden, känna, känna något. Känna säkerheten flyga åt helvete och enbart njuta av det, .

Ofta tänker jag att jag tänker skita i det. Skita i impulsen att ringa henne, skita i att bedyra mitt innersta. Skita i att ens förklara. Är hon ens värt det? Det klart hon är men vad i hela helvete vet jag, full som jag är.

Varför kan hon inte bara ta kommandot och bestämma att så här ska det vara. Ingen plats för undanflykter, rätt in i osäkerhetens liv, rätt in bara. Inget fråga om lov, inget svassande, inget tönteri, inget som det var förut. Ta tag i det här, för jag vet inte om jag är man nog.

Annars så önskar jag att jag inte är bakfull när jag vaknar imorgon. Jag håller nog med om det mesta som jag skrivit ovan men hoppas innerligt att bakisheten är snäll mott mig.

Puss, kram. goodnight, i love you, hasta la vista, forza bajen.