Att kalla mig skoltrött vore minst sagt en underdrift. Jag är trött på att mitt konto bara innehåller ett fyrsiffrigt belopp någon timme på lönedagen, för att sen, när räkningarna är betalda, vara nere på två - i bästa fall - tresiffrigt. Jag är trött på att läsa den här kursen som inte intresserar mig ett dugg och som dessutom kräver väldigt mycket. Jag känner mig dum. Jag känner mig efter. Jag försöker verkligen men jag förstår inte riktigt.
Jag tänker: "Så länge jag gör mitt bästa och försöker så löser sig allt". Det är ju tyvärr en helt jävla flak bullshit. Detta är inget pojklag där det räcker med att ha roligt och försöka. Här är det vinn eller försvinn. Och sanna mina ord; rädslan att misslyckas(Vad händer då?!? vågar inte ens tänka tanken) är kanske inte större än viljan att lyckas, men bra mycket mer påtaglig.
Matilda är min medicin och motvikt till allt som känns hopplöst. Ni ska bara veta hur lyckligt lottad jag är som har henne. Hon är en fantastisk människa på alla sätt och vis. Hon får mig att känna så som jag, när jag var yngre och mer naiv, trodde att man skulle känna. När man älskade någon. I magen, i hjärtat, i hjärnan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar