Jag har precis varit och tränat på gym. Det är synnerligt konstigt, för jag har alltid vart så anti man bara kan vara mot gym-aktiviteter. Men min vänn Patrik lyckades efter många övertalningsförsök att dra med mig dit. Skälen till att jag vart så ointresserad av att träna på gym är flera, att jag är en slö jävel är ett. Men jag måste erkänna att ett av skälen varit min "scenskräck". Jag har alltid trott att min lilla påse med självförtroende skulle ta slut om jag skulle försöka mäta mig med alla anabolabiffar ett gym drar till sig. Men när jag nu väl var på gymmet så kände jag inte av någonting av det där. Snarare tvärt om. Det kändes som om jag förde in lite männsklighet innanför murarna på BelgianBlue-fortet. Jag är som folk är mest, slö, likblek, har gäddhänget dallrandes under armarna, och en vilja av....mjukglass. Anabolabiffarna tittade på mig när jag lyfte mina tändsticksaskar till vikter och skrattade. Det gjorde dem säkert inte alls, de brydde sig säkert inte ett skit om vad jag sysslade med, men det kändes så. Det viktiga är att min påse med självförtroende inte tappat i innehåll. Jag har övervunnit min scenskräck. Det beror nog mest på att jag fick sista ordet. " I eat pieces of biff's like you for dinner, Punk!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar