Mai pen rai

Måndag morgon och ångest, ångest, ångest. Inte min ångest för en gångs skull. Det var deras ångest. På jobbet imorse kunde man riktigt ta på den ångest som skolungdomarna utsöndrade över skolstarten och de vuxnas ångest över insikten att sommaren i princip är slut och ett år till nästa semesterperiod. Jag satt och småmös åt deras lite molokna uppsyn och framförallt mös jag ikapp med det härliga ovädret som drog fram. Jag älskar när det är riktiga oväder. Jag har ingen anledning till olust eller vånda, min väldigt påfrestande sommar börjar lida mot sitt slut och runt hörnet väntar högar av kul och sandloppor . Ha, det slog mig just att jag inte kommer att ha ångest mer än bakisångesten, som jag förmodar slår till vart i världen man än är, på tre månader. Undrar hur det kommer kännas, kanske som att bli barn igen. Ingen skola, inget jobb. Bara lek och ett och annat nakenbad.