Something only we know.

Massor av dagar har gått sen jag skrev här sist. Men jag har haft fullt upp. Åkt fast i en kortkontroll på pendeltåget, börjat smida flyttplaner, träffat en söt tös, fått antagningsbesked för nästa års plugg och fått 900 kilo julångest över mig, bland annat.

Julångesten är värst. Och sämst. När jag var liten tyckte jag julen var kul, som nästan alla andra snorisar. Men nu känns det mest som en jobbigt påtvingad familjeträff där alla ska vara glada och tacksamma. Men det blir ju vad man gör det till. Tänkte sporta kostym på julafton, jag gillar att bära kostym. Då känner jag mig stilig och nästan lite vuxen. På ett bra sätt. Efter middag och eventuell julklappsöppning blir det väl utgång som det blivit de senaste åren. I år är dock det stora problemet det här med julklappar. Jag glömde liksom bort att man borde köpa julklappar för lönen som kom i slutet av november. Dem försvann som vanligt innan den nya månadens dagar nått tvåsiffrigt. Hoppas på att kunna låna lite pengar av kombon, annars blir det till att leka speedy gonzalez och göra alla inköp på fredag innan kl 14 då jag börja jobba. Jobbar förövrigt hela julhelgen, och nyårshelgen. Jävligt inspirerande.

Bäst är det med tösen, men det håller jag för mig själv, än så länge.

Pratade med en bekant på skolan idag. Vi snackade om hur lätt hänt det är att det gamla kompisgänget splittras när man kommer upp i "vuxen" ålder. Han hade bara sporadisk kontakt med sina barndomsvänner. Han tyckte det var tråkigt och synd. Dem hade glidit isär. Om det inte berodde på att de faktiskt inte hade så mycket mer gemensamt än att de växt upp i samma område så var det för att de helt enkelt bodde i olika delar av landet nuförtiden. Mitt kompisgäng, kanske världens bästa, är numera utspritt med ganska långa avstånd emellan oss. Och alla har inte samma intressen. Men trots det har vi lyckats hålla kompisgänget samlat. Jag tror verkligen vi kommer att vara samlade livet ut, och det kan inte vara speciellt vanligt. Att folk inte kommer hänga varje dag när de har hus, lån och amorteringar att tänka på fattar väl vem som helst, men jag är övertygad om att jag och mina barndomskompisar kommer träffas hyffsat frekvent. Vi är lite som kompisgängens A-Team, hårda men rättvisa. Eller kanske som A-teens, snygga och dansanta. Haha. Bra är vi , eller ni i allafall. Fan vad jag älskar er!