Jag vill ha ett tack.

Med the Streets "Dry your eyes" i mp3-spelaren gick jag igår från campus ner till pendeln. Den jobbigt långa rulltrappan var i vanlig ordning ur funktion. Folk runtomkring väser och suckar. Bara att börja traska. På väg ner för trappan hör jag hur "happy birthday" spelas av blåsintrument-musikern som alltid står där. Hans polare och kompanjon som alltid brukar vara där var inte med. Kanske var han sjuk, kanske var han bara på toaletten. Dom ser alltid så glada ut. Hälsar alltid glatt och ger en den där för dom så karaktäristiska blinkningen med ögat. Den ena killen är lite rund av sig och saknar ett par tänder. Det var han som stod där igår, ensam, spelandes happy birthday.
De här männen utgör ett skönt inslag i vardagen. Man blir glad när man ser dem. Dom är inte alls så påflugna som vissa av pendeltågsmusikanterna kan vara.

Stoppade ner handen i fickan och hittade en tjuga. Ett litet och kanske betydelselöst bidrag, men ändå.
- Varse´go, här har´u, sa jag och la tjugan i hans pengabytta.
Jag förväntade mig ett tack. Han sa inget utan lyfte bort blicken och fortsatte spela. Jag fortsatte gå. Jag förväntade mig ett tack. Kanske, tänkte jag, det beror på stoltheten. Han vill nog säga tack egentligen. Det kanske är svårt att behöva säga tack till en liten skit som mig. Och vem är jag att kräva ett tack? Han levererar musik och jag ger han en tjuga, done deal liksom.
Plötsligt knackar han på min axel. Han frågar, på knackig engelska, efter cigg. Klart han ska ha en cigg. När han fått en cigarett förväntar jag mig ett tack. Igen. Han säger inget. Han ber om en till, vilket han också får. Nu då? Tack? Nehepp. Nu har jag bråttom till tåget så jag vänder på klacken och går.
Jag undrar varför jag inte får ett tack. Varför bryr jag mig egentligen? Jag har inte en aning, men jag ska ge han några spänn till idag. Bara för att. Han var inte där när jag kom till skolan tidigt i morse men han har nog bara sovmorgon. Hoppas hans polare är med idag.