I had a nightmare too...

Två sekunder efter att jag vaknade imorse kände jag den. Den vältrade sig över mig som om den hade kraften av tjugo kvinnor med nymfomani. In i varenda lite vrå jag inte kunde skydda med hjärnans hjälp slingrade den sig listigt in i, över, under och i dubbla lager. Hjälplös låg jag i min säng inför faktumet att känslan sa att detta blir en dålig dag.

Så sträcker jag på mig, gäspar, spretar med tårna och tänker att jag kanske börjar bli paranoid. Jag gör min egen dag, tänker jag och tar sats för att komma ur sängen. Ställer mig upp, går fram till fönstret och drar upp persiennerna och möts av en grå intetsägande himmel. Kliar mig lite på stjärten och vänder om och tar sats mot köket.
Slår i stortån mot en av fotöljens ben och smärtan är så intensivt ihärdig att det som av ren reflex flyger ur en lång rad svordomar ur min mun. Vissa av dem var riktigt innovativa och jag gjorde en snabb mental anteckning för att kunna komma ihåg någon av dem när de kan behövas. Haltar in i köket och gör mitt morgonkaffe men märker snart att den lilla mjölk som finns kvar är sur och obrukbar. Aldrig i livet att jag tar mig till affären såhär tidigt säger jag högt och konstaterar att jag får dricka mitt kaffe lika svart som skuggan över denna dag.

Här känner jag att det är lika bra att passa på. Jag står i köket med kaffet i ena handen och vänster ansiktshalva djup försjunken i den andra. Det är så synd om mig. Ojojoj. Ser ner på min röda onda tå och sen på kaffet och sen med högen med jobb som måste göras och sen försvinner jag totalt i ett självömkande moln. Fan, ge mig Kärleken då. Den kanske skulle hjälpa? Åhh. Alla räkningar sen, vem ska betala dem? Jag? Åhh det finns ingen hejd på hur synd det är om mig själv. Stackare. Det säger jag faktiskt rätt ut i luften som i någon slags förhoppning att någon skulle lyssna och skicka både kärleken och pengar med posten. Stackare. Står kvar en stund, dricker ur min kaffe och beger mig mot badrummet. Det är bara några få steg men det känns som en lång och mödosam strapats. Kliver över den höga tröskeln till badrummet med ett stort och försiktigt steg. Min tå skulle inte klara en smäll till. Då blir det säkert amputation och då skulle det verkligen vara synd om mig. Inga chansningar idag inte.

Står i duschen länge. Ökar trycket och låter de varma strålarna gå över min rygg. Tvättar håret noggrant och när jag väl drar undan duschdraperiet är det så mycket ånga i rummet att jag knappt ser dörren. Det känns tropiskt. Ritar en glad gubbe på spegeln och ler tillbaka. Godmorgon Jimmy. Dagen kan börja.