Här ligger jag och tycker nästan lite synd om mig själv. Herregud.

Det är Söndag och det känns verkligen Söndag. Det är pannknack, mjukisbrallor, ljummet kranvatten och en b-film på teven. Jag vill sova men jag vill inte vakna och inse att jag måste till jobbet. Lite som vanligt med andra ord.

Ligger i sängen, lyssnar på Hendrix's Little wing med min nya laptop i knät, trivs rätt bra, känner mig tillfreds. Men så börjar jag fundera, funderingar om framtid om nutid om dåtid. Framtidstankar knackar på dörren men jag vågar knappt öppna. Jag är lite oroad och jag orkar inte,vill inte se att det måste ske förändringar om jag ska hamna på något annat plan än det märkt "ganska ok trots allt". Jag kan ju fan inte nöja mig med det. Jag måste komma bort från jobbet. Det är en jävla säkerhet som gör mig lam och lat och tam och blek. Sätter lite fegt mina förhoppningar på ändring till skolan. Det skulle ge mig en knuff, och fan vet att jag behöver knuffas, i nån riktning bort från jobbet. Egentligen är det väl bara att sluta, men jag är feg. Fruktansvärt feg faktiskt. Det är den här säkerheten, säkerheten på att en ganska stor hög med pengar trillar in på kontot varje månad , säkerheten i att jag inte behöver prestera och i och med det säkerheten i att jag aldrig behöver kämpa som jag vill och måste ha bort. Jag inser ju det. Kommer jag inte in på någon av de program som jag har sökt till hösten vet jag inte vad jag gör. Men bort från jobbet ska jag. Till varje pris.

Det är sånt här man funderar på en Söndagkväll när det är pannknack, mjukisbrallor, ljummet kranvatten och en b-film på teven.