Jag drömde om intro och kom på att

Det finns människor som man aldrig behöver imponera på. Människor som gillar en för den man är och som gillar en även om man gör dumfulla grejer eller råkar spotta på påven. Anna, Asal och Johanna är tre sådanna. Vi umgås inte alltid. Inte heller ofta. Men de finns där endå, man känner deras positiva energi bara man tänker på deras personligheter en liten kort sekund. Och de här är inte ens från mitt barndomsgäng. Det är förhållandevis nya bekantskaper, men som gett mig så mycket på så kort tid. Den inre kärnan av det vi kallar intro som ALLTID kommer ha en stor plats i mitt hjärta, oavsett vad.

Det är personer som frågar hur man mår, och som verkligen vill veta svaret, men som aldrig kräver något i gengäld. Det är personerna som är på bild om du slår upp ordet KOMPIS i det enda uppslagsverk som betyder något. Nämligen mitt.